Tuff vecka men påväg uppåt..

hmm.. här händer de saker hela tiden. De har varit en tuff vecka med både de ena och de andra, men mest dåligt mående psykiskt. De har runnit tårar, de har sprutat lava ur öronen på mig och de ha varit en grå dimma runt mig, men jag har lyckats ställa mig upp igen och nu är jag glad igen och känner mig lättad och jag mår bra.
Joleene har börjat simma varje onsdag och hon är extremt duktig, sjukgymnasten ser redan framsteg och hon älskar ju bara att leka i vattnet plaska och sparka med benen.. otroligt duktig är hon =) roligt att se måste jag tala om. Man blir så himla stolt över henne. I onsdags var de dags igen för kortis för lilla Joleene och den här gången fick hon stanna på kortis hela torsdagen istället för att pendla mellan kortis och dagis. Hon blev som en helt annan människa och var så himla lugn och go när hon kom hem. Klokt beslut av dom ( efter att jag hade tjatat och försökt förklara i sisådär 5mån) att låta henne var där under dagen. En glad Joleene hämtades i fredags på kortis. Vi har haft en väldigt lugn och mysig helg med mest inomhus aktiviteter.. Veckan började sisådär bra mycket nedstämd  av olika anledningar och en hel del tårar har runnit ner för kinden. Men både igår och idag har jag mått toppen faktiskt och de känns riktigt skönt. Var in till sthlm idag och tittade runt lite... bestämde mig på plats att jag skulle göra nått men vad får ni veta nästa vecka eller imorgon, vi får väl se.

Nä nu ska de nattas barn och sen lägga mig.. riktigt trött idag är jag också av nån konstig anledning ://...

Mina älskade pappa på Fars dag

idag är de Fars dag. En dag då vi firar våra underbara pappor som vi älskar innerligt mycket. Och bara för de så ska jag nu skriva detta inlägg om min pappa som en fars dag grej =).

Min pappa, ååå min älskade pappa är den bästa pappan på jorden. Jag kunde verkligen inte få en bättre pappa. Sen den dagen jag föddes så har jag alltid varit pappas lilla flicka.  Ja de är väl egentligen alla flickor till sina pappor eller ;)? Men jag var verkligen pappas flicka och följde honom överallt och saknade honom så fort han var borta. Blev överlycklig när han hämtade mig på dagis och ville vara med honom hela tiden. Min pappa är så lugn, snäll, omtänksam, busig och retsam fast på ett positivt sätt. Han älskade att kittla mig och lillebror tills tårarna rann och vi nästan bad om nåd hahaha, han tyckte mycket om att spela fotboll med oss när vi var på semester och såg alltid till att vi hade roligt på semestern. Jag och min pappa gjorde väldigt mycket tillsammans. De bästa jag visste var nog att åka på rally och fiska med min pappa och min farfar. hehe jaa ni vet "pojk" saker de gjorde jag istället för lillebror hehehe han ville hellre vara med mamma han ;). Minns än idag hur överlycklig jag blev när pappa frågade om jag ville följa med någonstans. Men åren gick och man blev äldre och trotsig, inte den roligaste dottern kanske.. lyssnade helst inte, skrek och gapa och svor och gjorde allt tvärtom av de mina föräldrar sa. Min pappa kunde sällan bli arg på mig, men när han blev arg så blev han riktigt arg.. men han kom alltid in i mitt rum och kramade om mig och bad om ursäkt för att han hade blivit arg och då grät jag alltid och bad om ursäkt. Men jag lärde då ta mig fan mig inte av mina misstag utan blev bara värre och värre och var en fruktansvärd dotter tror jag i tonåren. Jag och pappa var så ofta ovänner och jag gapa och skrek på honom och kallade om för dumma hårda ord, slog i dörrar och var en djävul alltså.. Men min pappa älskade mig lika mycket ändå och var väldigt överbeskyddande över sin älskade dotter, han ville mig alltid väl. Han gjorde nästan allt för att se mig le och vara lycklig.. ja han skämde nog bort både mig och lillebror  en del ;). Även om jag inte såg de då så ser jag det idag. Han var alltid så rädd om mig, han ville helst inte att jag skulle vara ute sent på kvällarna och kunde inte lägga sig förrän jag var hemma och var jag sen så åkte han och letade efter mig. Ja och att ha pojkvänner sovandes hos en fanns inte ens på världskartan, inte ens när man var 17.. hahaha neeej nej, han hade stenkoll på sin dotter och ingen jävla pojkspoling skulle få röra hans dotter inte hehehehe.. mina pojkvänner var så rädda för min pappa för han var så sträng när de gällde killarna.. eller inte sträng, de var nog fel ord.. mer rädd om sin lilla flicka.  Men jag minns så väl den dagen då jag svek honom riktigt ordentligt.. eller svek och svek.. jaa... jag gjorde honom nog väldigt ledsen... Jag blev gravid... för tidigt.. 18år när jag blev gravid. Min pappa ville så gärna att man skulle plugga klart och få ett ordentligt jobb, skaffa sig en redig karl som hade jobb och kunde ta hand om hans älskade dotter och se till att hon hade de bra. Istället så blev hans lilla flicka gravid i 18års ålder utan utbildning eller karl. Jag minns så väl hur ont i hjärtat jag hade och hur rädd jag var när jag skulle berätta de för honom. Tyvärr så hann jag inte säga något för min mamma sa de före mig. Jag satte mig i badrummet och höll för öronen och önskade att jag bara kunde försvinna. Så arg som han skulle bli på mig, och så jävla besviken han skulle bli på sin lilla flicka..
Jag smet in på mitt rum och 5 min efter så kom min pappa in till mig. Den besvikelsen och sorgen jag såg i hans ögon... jaa de är då inget jag vill se igen någonsin.. Jag grät, och jag var så vilsen, orolig och så besviken på mig själv kanske.. Men min älskade pappa kramade om mig och sa att vi tillsammans skulle fixa detta och lösa detta. Då brast jag direkt.. jag som väntade mig att han skulle vara så arg på mig, istället kramade han om mig och tröstade mig.  Genom hela graviditeten så stöttade han mig och hjälpte mig med allt. Han köpte barnkläder, leksaker, skötbord, barnvagn och allt ett barn behövde. Han och mamma även för den delen, var ett stort stöd för mig och hjälpte mig med de mesta under den tiden. Dagen kom och en Adrian föddes... vi bodde hemma hos mamma och pappa i 1år.. mamma och pappa separerade när Adrian var 8mån och vi bodde kvar hos pappa. Min pappa såg alltid till att Adrian hade allt.. min pappa jobbade borta under veckorna så varje fredag när han kom hem så hade han antingen en leksak eller ett klädesplagg åt Adrian som han tyckte att han skulle ha. Skulle pappa någonstans så tog han alltid med sig Adrian. Han var en sån stolt morfar.  2 barnbarn till fick han och lika stolt över dom är han. Men han och Adrian kommer alltid ha ett speciellt band.

Oavsett hur tufft jag har haft de, oavsett vilken väg jag har tagit i livet så har min pappa alltid stått där och stöttat mig och funnits där vid min sida. Även om han kan låta hård och orättvis ibland, även om han gärna vill styra och ställa i mitt liv ännu, så vet jag att han bara gör de av välmening och bara vill sin dotter väl. För oavsett så kommer jag alltid att vara hans lilla flicka. Jag kanske inte väljer dom vägarna han vill att jag ska ta eller gör de han anser är bäst. Men han älskar mig och finns där och tröstar och stöttar ändå. Och än idag när jag hälsar på honom så säger han alltid " är du pappas lilla flicka du? oavsett hur gammal du blir Elenor, så kommer du alltid att vara pappas lilla flicka".. då gråter jag varenda gång..fast inte när han ser...För jag älskar min pappa väldigt mycket, även fast man har varit dålig på att visa de kanske... Nånting jag måste bli bättre på...en dag kan de vara försent...
Jag älskar dig Pappa..

Julafton..

I förra inlägget skrev jag om Julen, där jag tyckte att den väckte många minnen.

I alla år så har jag alltid firat min jul med min fina familj, mamma, pappa, lillebror, farmor och farfar. Jag såg alltid fram emot Julen och var så himla glad att hela familjen samlades och vi alla var så glada och fyllda av kärlek =). Jag satt väldigt ofta bredvid min älskade farfar och tittade på kalle anka, han höll för de mesta om mig och sa " är du farfars lilla flicka du?".. de värmde så gott i mitt hjärta när han sa så, har alltid känt mig som hans lilla flicka ju =). Han doftade alltid så gott också, Hugo BOSS, mm de är en doft man aldrig glömmer. Min farmor kramade alltid om en och gav allt mig en puss på kinden och frågade hur de var med mig. så mjuka farmor händer  och alltid så glad =).. tyckte så mycket om att vara runt min farmor och farfar på julafton när jag var mindre... dom var verkligen mina favoriter. Vi satt alltid hela familjen och tittade på Kalle anka och hans Jul och min farfar skrattade alltid, varje år, åt tomtens verkstad.. de var den enda delen som han verkligen älskade. Jo även Ferdinand tyckte han om... och han skrattade verkligen från hjärtat varje gång. Min mamma var alltid den som fixade maten och sprang som en Hattifnatt överallt och ordnade och donade, hon såg alltid till att vi var fin klädda och att maten stod på bordet redo o klart och var alltid positiv och glad. Min pappa var en sån som inte riktigt visste om han skulle hjälpa till i köket eller sitta ner och vara social, men han fanns med överallt och gjorde oss alla glada med ett leende och gav oss alla massor med kärlek. Ja hehe Julafton var nästan den enda gången jag och lillebror höll sams hehehe, vi tyckte alltid om att titta på våran spegelbild i julkulorna, vi gjorde grimaser och skrattade högt och glatt. De var alltid julmusik i bakgrunden och de doftade alltid glögg hemma hos oss. Jaa jag älskade verkligen Julen när jag var liten.  Men åren gick och man fick själv barn och familjen splittrades men vi firade ändå julen som vi alltid har gjort fast 2ggr typ.. ja ni förstår nog. Jag fick själv se hur glada mina barn blev när de var jul och jag såg/ser verkligen mig själv i barnen när dom hoppar runt av förväntan.  Men så en jul för  3år sedan så försvann allt de där, all den lyckan och glädjen och värmen. De vändes från glädje och värme till sorg och åter sorg. Man svalde så klart sorgen och drog på sig ett leende på läpparna och försökte göra de bra för barnen. Men sorgen satt kvar djupt i kroppen. Den julaftonsdagen vi firade jul utan farfar var nog en av dom värsta julaftonen jag någonsin har varit med om. Ingen farfar som kramade om en och frågade om man var hans lilla flicka, ingen farfar som doftade Hugo BOSS och skrattade åt tomte verkstan eller Ferdinand, en sorgsen farmor som inte alls var van att vara utan sin älskade make =(. Den Julen rann mina tårar verkligen och jag kände en sån saknad efter min älskade farfar, sitta där och titta på kalles jul utan farfar var inte desamma nå mer :'( en idag när jag tänker på de så gråter jag...

Men den värsta julen av dom alla var för 2 år sedan. Den julen vi firade utan våran mamma. Den julen då hela julen blev upp och ner vänd och ingenting var ALLS desamma nå mer. Min mamma blev jätte sjuk, hjärnblödning/stroke och fick en leverinfektion pga medicinerna. Min mamma låg på Sjukhuset och mådde så fruktansvärt dåligt och fick i sig så mycke medicin att hon knappt visste vart hon var. Jag och lillebror åkte upp till henne på julafton och gav henne julmat och ville önska henne en god jul. Men tårarna rann så fort jag såg henne och jag ville inte lämna henne där. Var de något min mamma såg fram emot varje år så var de att fira jul med sina älskade barn och barnbarn, för vi är allt hon har här i Sverige. Att behöva säga hejdå till henne på julafton för att gå hem och fira jul med barnen och farmor, var fruktansvärt jobbigt. Den julen fanns de inge julstämning någonstans, ingen var glad hur hårt vi än försökte.. alla satt vi där hemma och tänkte på våran älskade mamma /mormor och hur hon mådde helt ensam uppe på hennes rum. Både jag och min bror grät den julen.. aldrig mer ville vi fira en sån jul igen. Aldrig mer ville vi gråta och må så dåligt. Vi hade varandra och vi hjälpte varandra att vara starka och hålla masken även fast masken ramlade av. På juldagen så fick våran älskade mamma komma hem en liten stund för att fira jul med oss och vi alla blev så lyckliga. Vi gjorde allt vi kunde för att kunna ge henne den julen hon ville ha. Vi slet som djur så t.om vi fick huvudvärk och var helt slut.
Sen dessa händelser hände så är både jag och lillebror så rädda för julen, så rädda att nästan smäll ska komma och vi ännu en gång ska gråta  på julafton. Vi kämpar hårt för att ge mina barn en riktigt bra jul med massor med kärlek och lycka.. oavsett hur vi mår inombords.
Mamma är idag frisk och vi fick fira en underbar jul med henne förra året och även i år får vi fira med henne som de alltid har varit. Men man är så rädd att hon ska bli sjuk igen och vi ännu en gång ska stå där och inte veta varken ut eller in, eller att någon avlider precis innan jul och sorgen ännu en gång lägger sig som ett täcke hos familjen.

För evigt kommer jag alltid att minnas julen som en kärleksfull högtid med massor av lycka kärlek och värme.. men även sorg och oro...

spy ut lite..

Asså, jag är väldigt duktig att ha för många bollar i luften har jag märkt. Jag har så många ideér i huvudet och jag vill att alla dessa ideér ska ske idag helst igår gärna i förrgår. De ska vara massor med olika saker hela tiden och de går absolut inte att vänta med skiten heller.. nej nej de ska vara nu nu nu. Jag måste varva ner med alla dessa ideér och förslag känner jag.
Här hemma är de då fullt upp varje dag, ingen minut går till spillo. Städning, tvättning, lämning och hämtning av barn, läxläsning, matlagning, simning, kortis, rasta vovve, möten m.m... ja är de fullt upp så är de ;).. Men love my kids så då är allt detta värt att lägga tid på.

Det är redan november men inte en snöflinga ute. Jag är dock glad över de för jag har inte köpt några vinterkläder åt barnen ännu :/ jaaa jag vet, de är fruktansvärt dåligt av mig. Joleene är klart dock men dom andra två är kvar. Får nog handla när barnbidraget kommer så dom är klara utifall snön kommer.  Inte långt kvar till Julen heller... många minnen som kommer upp då både roliga och mindre roliga minnen...

Ikväll är de en sån kväll där de grubblas en del och hur trött man än är så kan man inte sova... skriva i bloggen blir nog bra tills man känner att man har tömt de mesta...

De gör ont :'(

Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser mina barn ledsna lida eller må dåligt. Idag när vi skulle gå till skolan så säger Michelle
-" Mamma, **** säger att du är brun de är du väl inte?"
- Jo Michelle de är jag, inte lika brun som du men jag är brun
- Men mamma jag vill lixom inte vara brun längre, jag vill inte bli mörkbrun nästan svart på sommaren
- Men Michelle, du är jätte fin, du är en jätte vacker flicka som har en hudfärg som alla vill ha. Alla som ligger och solar på stranden vill bli lika brun som du är.
- Ja men jag tycker inte om de i alla fall, jag vill inte vara så här brun längre.

De här gör så himla ont i mig. Mitt hjärta gick nästan i bitar när hon sa dessa ord. Jag förstår inte vart hon har fått detta ifrån men hon vill inte vara brun längre. Jag försökte förklara för henne att oavsett vilken färg man har eller vilken religion man har så är alla människor lika mycket värda. Men nä hon stängde igen öronen och ville inte höra mer. Min älskade dotter, 6år gammal och  hatar sin hudfärg. Usch de gör verkligen ont och jag tror vi kommer behöva prata  det här med hudfärger, hårtyper och resterande, för mina barn ska veta att dom är värdefulla och så fina oavsett hudfärg.
Adrian hade samma problem förra året/sommaren. Han vägrade ta av sig tjocktröjan eller T-shirten när de var stekhett ute, för han ville verkligen inte bli brun. Nån hade sagt åt honom att han såg ut som en afrikan och de var så fult. Asså hur i helvete kan man säga så!!! ursäkta, men jävla ungar.. nää egentligen jävla föräldrar som fan lär sina barn att ens säga så!!! att man ens lär barnen såna saker som dom inte vet nånting om. Om inte föräldrar lär barnen sånt så skulle inte barnen se skillnad på sina vänner eller andra barn, dom leker ju ämdå, de är ju inte de barnen tittar på i första hand.
Fan alltså!!! Ja men jag fick ta ett snack med Adrian och även berätta där hur de är och att de är fint att vara brun precis som att vara vit grön blå gul eller svart... Men än idag vägrar han att ta av sig när de är varmt, bara när han ska bada så gör han de men inte annars =(... så jävla tråkigt och de gör verkligen ont för mina barn är så jävla fina så fin hudfärg och många därute hade gjort allt för att ha deras fina hudfärg sommar som vinter. Jag gör allt för mina barn och dom ska känna sig vackra och värdefulla <3. De här gror i mig just nu väldigt mycket... vill bara ha dom under mina vingar hela tiden och skydda dom från allt sånt här ont som följer dom i livet...

bloggtorka

Jag har fått total bloggtorka just nu vill jag lova..just nu är de världens röra i huvudet att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om :/... får försöka lägga saker och ting iordning i min hjärna sen kan jag skriva igen...