idag är de Fars dag. En dag då vi firar våra underbara pappor som vi älskar innerligt mycket. Och bara för de så ska jag nu skriva detta inlägg om min pappa som en fars dag grej =).
Min pappa, ååå min älskade pappa är den bästa pappan på jorden. Jag kunde verkligen inte få en bättre pappa. Sen den dagen jag föddes så har jag alltid varit pappas lilla flicka. Ja de är väl egentligen alla flickor till sina pappor eller ;)? Men jag var verkligen pappas flicka och följde honom överallt och saknade honom så fort han var borta. Blev överlycklig när han hämtade mig på dagis och ville vara med honom hela tiden. Min pappa är så lugn, snäll, omtänksam, busig och retsam fast på ett positivt sätt. Han älskade att kittla mig och lillebror tills tårarna rann och vi nästan bad om nåd hahaha, han tyckte mycket om att spela fotboll med oss när vi var på semester och såg alltid till att vi hade roligt på semestern. Jag och min pappa gjorde väldigt mycket tillsammans. De bästa jag visste var nog att åka på rally och fiska med min pappa och min farfar. hehe jaa ni vet "pojk" saker de gjorde jag istället för lillebror hehehe han ville hellre vara med mamma han ;). Minns än idag hur överlycklig jag blev när pappa frågade om jag ville följa med någonstans. Men åren gick och man blev äldre och trotsig, inte den roligaste dottern kanske.. lyssnade helst inte, skrek och gapa och svor och gjorde allt tvärtom av de mina föräldrar sa. Min pappa kunde sällan bli arg på mig, men när han blev arg så blev han riktigt arg.. men han kom alltid in i mitt rum och kramade om mig och bad om ursäkt för att han hade blivit arg och då grät jag alltid och bad om ursäkt. Men jag lärde då ta mig fan mig inte av mina misstag utan blev bara värre och värre och var en fruktansvärd dotter tror jag i tonåren. Jag och pappa var så ofta ovänner och jag gapa och skrek på honom och kallade om för dumma hårda ord, slog i dörrar och var en djävul alltså.. Men min pappa älskade mig lika mycket ändå och var väldigt överbeskyddande över sin älskade dotter, han ville mig alltid väl. Han gjorde nästan allt för att se mig le och vara lycklig.. ja han skämde nog bort både mig och lillebror en del ;). Även om jag inte såg de då så ser jag det idag. Han var alltid så rädd om mig, han ville helst inte att jag skulle vara ute sent på kvällarna och kunde inte lägga sig förrän jag var hemma och var jag sen så åkte han och letade efter mig. Ja och att ha pojkvänner sovandes hos en fanns inte ens på världskartan, inte ens när man var 17.. hahaha neeej nej, han hade stenkoll på sin dotter och ingen jävla pojkspoling skulle få röra hans dotter inte hehehehe.. mina pojkvänner var så rädda för min pappa för han var så sträng när de gällde killarna.. eller inte sträng, de var nog fel ord.. mer rädd om sin lilla flicka. Men jag minns så väl den dagen då jag svek honom riktigt ordentligt.. eller svek och svek.. jaa... jag gjorde honom nog väldigt ledsen... Jag blev gravid... för tidigt.. 18år när jag blev gravid. Min pappa ville så gärna att man skulle plugga klart och få ett ordentligt jobb, skaffa sig en redig karl som hade jobb och kunde ta hand om hans älskade dotter och se till att hon hade de bra. Istället så blev hans lilla flicka gravid i 18års ålder utan utbildning eller karl. Jag minns så väl hur ont i hjärtat jag hade och hur rädd jag var när jag skulle berätta de för honom. Tyvärr så hann jag inte säga något för min mamma sa de före mig. Jag satte mig i badrummet och höll för öronen och önskade att jag bara kunde försvinna. Så arg som han skulle bli på mig, och så jävla besviken han skulle bli på sin lilla flicka..
Jag smet in på mitt rum och 5 min efter så kom min pappa in till mig. Den besvikelsen och sorgen jag såg i hans ögon... jaa de är då inget jag vill se igen någonsin.. Jag grät, och jag var så vilsen, orolig och så besviken på mig själv kanske.. Men min älskade pappa kramade om mig och sa att vi tillsammans skulle fixa detta och lösa detta. Då brast jag direkt.. jag som väntade mig att han skulle vara så arg på mig, istället kramade han om mig och tröstade mig. Genom hela graviditeten så stöttade han mig och hjälpte mig med allt. Han köpte barnkläder, leksaker, skötbord, barnvagn och allt ett barn behövde. Han och mamma även för den delen, var ett stort stöd för mig och hjälpte mig med de mesta under den tiden. Dagen kom och en Adrian föddes... vi bodde hemma hos mamma och pappa i 1år.. mamma och pappa separerade när Adrian var 8mån och vi bodde kvar hos pappa. Min pappa såg alltid till att Adrian hade allt.. min pappa jobbade borta under veckorna så varje fredag när han kom hem så hade han antingen en leksak eller ett klädesplagg åt Adrian som han tyckte att han skulle ha. Skulle pappa någonstans så tog han alltid med sig Adrian. Han var en sån stolt morfar. 2 barnbarn till fick han och lika stolt över dom är han. Men han och Adrian kommer alltid ha ett speciellt band.
Oavsett hur tufft jag har haft de, oavsett vilken väg jag har tagit i livet så har min pappa alltid stått där och stöttat mig och funnits där vid min sida. Även om han kan låta hård och orättvis ibland, även om han gärna vill styra och ställa i mitt liv ännu, så vet jag att han bara gör de av välmening och bara vill sin dotter väl. För oavsett så kommer jag alltid att vara hans lilla flicka. Jag kanske inte väljer dom vägarna han vill att jag ska ta eller gör de han anser är bäst. Men han älskar mig och finns där och tröstar och stöttar ändå. Och än idag när jag hälsar på honom så säger han alltid " är du pappas lilla flicka du? oavsett hur gammal du blir Elenor, så kommer du alltid att vara pappas lilla flicka".. då gråter jag varenda gång..fast inte när han ser...För jag älskar min pappa väldigt mycket, även fast man har varit dålig på att visa de kanske... Nånting jag måste bli bättre på...en dag kan de vara försent...
Jag älskar dig Pappa..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar