Kvällen med tankar

Detta är en kväll med en hel del jävla tankar. Mina älskade barn sover så sött och jag sitter ensam och börjar direkt grubbla och tänka. Så mycket som jag är så jävla trött på, som tydligen inte kan släppa mitt psyke, stör mig så mycket på skiten. Egentligen onödigt skit om man tänker efter men ja de vill inte släppa hjärnan.

Jag är så less på människor som flyr ifrån sina problem, som tror att de blir lättare om man sopar skiten under mattan och inte pratar om de, inte löser problemet eller ens tänker på de. Ler och låtsas som att ingenting har hänt. Men snacka om skiten istället!! Tro mig, de är en sten som faller från ens axlar när man har fått prata om de. Jag är en jävel på att dra på mig en mask och låtsas som ingenting, men de är utåt, men när man står face 2 face med någon som man har problem med, snacka om de då när ni står där än att låtsas som ingenting, för personen mittemot dig lär ju direkt se om de är något. utåt mot allmänheten behöver man inte visa upp sina problem eller se helt förstörd ut, men i alla fall prata med människan som de gäller eller vad de nu kan vara.

Jag är less på människor som dömer andra utan att ens veta sanningen. Hur kan du vara så säker på att just de och de stämmer om du inte ens har pratat med personen i fråga? Jag dömer aldrig en människa förrän jag själv har träffat personen och lärt känna personen. Självklart kan man känna energin. tex att man direkt känner att man inte klarar av personen eller att de lixom inte klickar...men ge personen ändå en chans, kanske har du fel.. eller så har magkänslan rätt. Men döm ingen efter en massa jävla rykten, personen kanske är mer lik dig än vad du tror.

Jag är så less på missbruk av droger av olika slag. så trött och så less på att se hur de förstör en människa om inte annat en hel familj. Hur tilliten, tryggheten, kärleken bara försvinner.. hur oroligheten och sorgen bara kryper i en och tar över hela kroppen. Tårarna rinner bara av tanken. Tankar som flyger runt i huvudet, bönerna, vakna nätter, misstänksamheten, tårarna som rinner, familjen splittras fast de inte borde gör de men missbruket tar över, får makten. Usch.. önskar att skiten inte fanns alls..

Jag är så less på rykten, folk som tittar snett pga rykten. Att bo i en liten by som jag gör, gör de så mycket lättare för dessa rykten att spridas. Den ena säger en sak och den andra säger något annat och helt plötsligt har vi gjort en höna av en fjäder. Jag ska vara ärlig, jag är lite rädd att gå här i byn/stan., för jag är rädd att folk tittar snett på mig, snackar skit om mig pga de förflutna. Alla människor förändras, alla människor förtjänar en andra chans. Och så vitt jag vet så har jag aldrig skadat något här, aldrig pratat illa om någon som jag tycker mycket om, och är de nån jag inte gillar så är den personen mycket väl medveten om det. Men ändå är jag rädd att gå på stan. Rädd att ta beslut, gå min egen väg, för man vet ju inte vad folk ska tänka och tycka. Ja jag är inte en sån som gör vad jag vill och skiter i vad andra tycker, nä jag är väldigt noga på att veta vad andra tycker för jag vill inte att någon ska tycka illa om mig. Skit löjligt I know, but hey, that's me =(...

Man kanske skulle satsa på att flytta härifrån och kanske börja om på nytt. Anledningen till att jag flyttade hit från början är inte här längre =(... men de är en helt annan historia...

mm dessa tankar släpper inte taget om en, och jag kan liksom inte sova heller pga de..hur trött jag än är.