Ung mamma

Igår satt jag och mamma och pratade om hur ung jag var när jag blev gravid och när jag gick barn.

Visst jag hade precis börjat mitt liv som vuxen, myndig och allt det där. Och att bli gravid och få en bebis var nog inte min plan riktigt. Men nu hände det och jag ångrar mig inte en sekund.
Jag var en väldigt liten, undergiven, och feg liten tjej. En tjej med noll självkänsla och noll självförtroende, en tjej som sökte så mycket uppmärksamhet från alla bara för att känna sig speciell och vacker. Det är en tid som jag har förträngt tyvärr. Men när Adrian kom in i mitt liv så ändrades allt. Han räddade mitt liv. Han fick mig att känna mig värdig, speciell. Jag blev någon, jag var tvungen att bli mer ansvarsfull, för jag var en mamma nu. Hans första leende fyllde hela mig med lycka och glädje, hans första skratt hans första steg hans första ord, ja det var dom sakerna som var livets händelser. Han var älskad från första stund.

Jag var ung och ingen utbildning, ensamstående ung mamma. Men jag kämpade och jag gjorde allt för att vara en bra mamma för min son. Idag är han en stor charmig kille. Snart 8år gammal, lugn och sansad pojke som sällan blir arg och gör sällan dumheter. Och han är min älskade son.

Min mamma sa till mig igår: jag är så himla glad att jag har
Mina barnbarn i mitt liv, dom fick mig att kämpa när jag mådde som sämst. Jag älskar dom alla 3 och är så glad att dom finns.

Ja dom är hela min värld.
Mina älskade barn.